Tack för en underbar vecka, har åkt helikopter. ♥
I måndags kom en underbar person till mig och vi har spenderat fem dagar tillsammans med varandra. Tack för dessa dagarna, du vet vem du är. Saknar dig redan ♥
I torsdags var även farfars begravning och det gick bra. Men var så otroligt jobbigt att se alla ledsna och höra prästens alla hemska ord. Fast jag vet en sak, och det är att nu har du frid farfar. Nu slipper du lida och det betyder verkligen allt för mig. För vill inte se någon som står mig nära lida.
Igår bar det av mot bergen till gränsen till norge. Det blev en tur på havet med båten, med underbara människor. För att idag få veta att vi ska få åka HELIKOPTER, det var verkligen hur underbart som helst! En riktig grym känsla, och på frågan om jag vill göra om det igen så är svaret mer än gärna. TACK ALLA SOM VARIT MED OCH GJORT DENNA DAG TILL EN OFÖRGLÖMLIG DAG ♥
Nymålade fönster.
Fläkten är just nu min bästa vän, de är på det högsta just nu i mitt rum. För råkade öppna dörren ut från mitt rum och fick in all målarfärgs lukt in hit. Men fläkten har nu snart tagit ut all äcklig doft, vilken lättnad. Att ha astma när man bor i ett hus som håller på att målas om är ingen höjdare direkt.
Ett par släktingar som håller på att måla om och jag behöver inte säga mer än det är jobbigt när en av dom är här. För vad jag än gör så klagar han. Slänger jag med håret är det fel, snart börjar han säkert klaga på hur jag andas med. Men som sagt jag föddes inte för att göra hela världen lycklig.
One week left.
En vecka kvar som rubriken säger, och jag känner mig allt annat än redo för att ta ett sista "farväl". Farväl är för mig ett väldigt starkt ord men det är så det kallas när man begravs. En sista kontakt, men sen har vi en plats att alltid gå till och minnas allt det underbara med dig.
För helt ärligt har jag bara helt underbara och fantastiska minnen med min farfar. Genom mitt liv har han varit en av mina största förebilder och jag har alltid sett upp till honom. Det kommer jag fortsätta att göra, för så som min farfar varit vill jag med vara. Snäll och hjälpsam mot alla hur dom än behandlar en. Min farfar var och är för mig en stor hjälte. För hur dåligt han en mådde vissa perioder fanns han alltid där oavsett vad. Det kallar jag att man är helt underbar. 
Peace.
Att han har gjort det, det och det.
Dagen har gått i sorgens tankar men även lyckans. För när det varit som svårat och tårarna inte har velat stoppa, har jag tänkt på allt det fina jag gjort med farfar. Alla gångerna vi spelade kort, yatzy, åkte bil, shoppade, busade eller för att inte glömma alla våra underbara kaffesamtal ♥
Vi har många minnen tillsammans, och det är allt det fina jag får försöka tänka på nu. För jag var trots allt den som höll han i handen när han tog sina sista andetag. Så jag vet att han kommer att vaka över mig, för han sa aldrig hejdå han heller. Vilket känns så otroligt skönt samtidigt som det är jobbigt nog som det är. Nu tar vi en dag i taget så får jag göra det bästa av situvationen. Imorgon blir det minnesstunden i kyrkan och tömma farfars lägenhet. För att sedan på måndag boka in begravning och annat. Det är mycket som ska fixas, men vi vill göra den begravning till ett fint minne för livet.
Vad är egentligen kärlek? När vet man vad som är rätt och fel beslut här i livet? Kan man få tillbaka någon om det en gång tar slut? Vågar man säga som man tycker och känner? Hur gör man det på ett för att slippa såra en annan människa? Har man rätt att göra det öga mot öga? Eller är det bättre att ta allt via telefon? Detta är lite av kvällens diskussion oss kompisar emellan. Jobbiga frågor som man egentligen borde ha självklara svar på.
Men inte jag, för hela tiden får man höra massa skit om den man älskar över allt annat. Att han har gjort det, det och det. Det är hela någonting nytt men samtidigt som jag verkligen vill lita på han. Vilket jag också gör så tvekar jag. Kanske är det lika bra vi går vidare utan varandra, eller så fortsätter vi. För mitt hjärta älskar verkligen han över allt annat. Det gör jag verkligen även om jag kanske inte alltid visar det. Jag vill inte släppa tagen om honom men inom ett förhållande är det illa när man tvekar på varandra.
Kanske behöver vi bara träffas för att detta ska bli bättre kanske men kanske räcker inte det. För hur mycket frågorna än ökar och hur mycker jag än får höra. Så känns det jobbigt att behöva tveka.
Ni kan nog tänka er själva om ni är tillsammans med någon ni älskar över hela ert hjärta och sen får höra att den är otrogen gång på gång. Det gör så frutansvärt ont även fast jag nu inte tror sådena saker om honom. För jag litar på honom det gör jag verkligen. Känns som detta mest blev en massa förvirrande ord men finner inte riktigt ord för hur jag känner just nu. För det sista jag vill just nu är att förlora han samtidigt som jag mår dåligt av alla "rykten och allt "skitsnack".
† Vila i frid, älskade farfar <3
Ett samtal, några få sekunder, ett handtag senare och du har gått vidare. Nu slipper du lida och jag hoppas att du får det bra på andra sidan. För farfar vi säger inte hejdå nu, för någon gång ses vi igen och du kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta.
Det var en fin stund vi fick med dig där på sjukhuset, du såg så fridfull ut. För samtidigt som sorgen är så otroligt stor, så känns det skönt där inne i hjärtat för farfar nu slipper du lida. Du har aldrig gjort någon illa och därför förtjänar du själv ingen smärta heller.
Minnesstund i kyrkan imorgon, tårarna kommer spruta. Men farfar var lugn, jag gråter inte för att vi tagit farväl utan för att det känns så tomt. För i mitt hjärta kommer du alltid ha den största platsen någon någonsin kan få och vi kommer aldrig att ta farväl på det sättet. För så mycket som du hjälpt mig genom livet, tack farfar ♥
Carl Nilsson - Tjuttofemte juni nittonhundratjugosju. † 2011-07-16 - 08:33.
Tankarna bara snurrar runt överallt.
En ny dag och jag borde sovit för en stund sedan. Men jag kan inte sova, för tankarna bara snurrar runt överallt just nu. Skulle behöva prata med någon men vill inte lägga alla mina tankar på någon. Mina nära och kära är värda bättre än höra på sånt. Får se om jag kan få tag i BUP - Barn Och Ungdompsykiatrin imorgon, för tror dom ska ha jour även på helgerna. För att prata med någon är ibland livsavgörande, för utan det går jag lätt in i väggen. Jag är ingen person som klarar att bärar allt inom en längre period. Det var mer på dom gamla goda tiderna man kunde dölja hur man mådde. Om inte dom har jour imorgon, får jag våldringa en vän och prata lite. Men nu ska jag återigen göra ett försök till att sova lite, så får vi se om jag kan lyckas denna gången. Godnatt.
Börjat visat sin innerbörd.
Bilden blir som ett litet bevis till Simon, att det faktiskt visst finns en kohage utanför mitt fönster. Hah :]
Medicinerna har nu börjat visa sin innebörd, för det gick genast lättare med andningen efter att jag tagit dom. Vilket är bra för det är framstegen som motiverar än till att fortsätta. Så det kommer jag definitivt att göra. Med hjälp av mina nära och kära så ska jag klara det och det vet jag att jag kommer att göra. För jag har en stark vilja och jag kommer inte att ge upp i första hand.
Kvällen har spenderats med dom underbaraste vännerna man kan ha. Simon, Erik, Jesper och älskade Emma. Tack för en underbar kväll. Detta får vi verkligen göra om snart igen, men nästan gång tycker jag att ni kan låta bli att kitla mig. Haha :]
Heldag i båten med uppbrända axlar.
För ungefär en månad sen var jag här i faxsjön, satt i båten och fiskade nästan hela dagen, brände sönder både ryggen och axlar. Men ack så skönt, saknar verkligen denna underbara plats. Därför blir det att åka dit kanske redan om två veckor. Behöver nog inte säga annat än att jag längtar, och hoppas verkligen stort att detta blir av nu.
Note to my self: Ikväll har jag tagit medicinerna som jag ska, känner mig faktiskt stolt över mig själv.
Dags att ändra levnadsvanor nu!
I flera dagar har jag varit stark och stått upp för farfar, enda tills jag inatt föll ihop helt själv igen. Efter att ha svimmat åter igen för jag inte hur många gånger bara senaste månaden kontaktade jag sjukhuset på morgonen. Åkte dit på eftermiddagen och fick träffa alla mina läkare i Jönköping på ett akutmöte.
Både läkarna, min familj och jag själv är riktigt orolig över min hälsa nu. Mina infektionsvärden var återigen skepp rätt åt helvete alldeles för höga. Hur kommer det sig? Det var ju jag som skulle ta det lugnt, vila och försöka bli frisk. Istället har jag gjort något så enormt stort bakslag. Men jag har bara mig själv och sjukhusmiljön att skylla. Jag själv minns inte ens när jag skötte mina mediciner tre dagar i rad, och då är det illa.
Men det ska det bli ändring på, för nu har jag bestämt mig jag vill bli frisk. Jag vill orka och framför allt slippa känna hur andningen ansträngs mer än nödvändigt. Att inte ens kunna ligga i en säng utan att känna att andningen täpps igen, då har det gått för långt. Så från och med imorgon, och framåt ska jag börja sköta mina mediciner. Då tänker säkert många av er, varför har hon inte gjort det alltid?
Men nej svaret på den får ni inte, för efter allt jag gått igenom. Så slutade jag att bry mig om mig själv och min egen hälsa. Vilket är något av det viktigaste i ens liv, för annars klarar man sig inte. Kroppen tar otroligt mycket smällar genom ens liv, men när det blir för mycket säger den ifrån. Vilket min tydligt gjort nu och därför ska jag ändra på detta. För jag vill verkligen inte bli sjukare än jag redan är.
Målningen av gården fortsätter.
Bild från i höstas men ute fortsätter pappa med att måla gården, medans jag sitter inne. För i detta äckliga väder vill jag inte vara ute. Men så roligt att målningen äntligen börjas synas. Det blir nog jätte bra när det är klart får vi hoppas.
Farfar, i love you <3
Det är så jobbigt att veta att du är sjuk och kanske aldrig blir frisk igen. Se dig ligga där när du knappt får luft men även när du får andnings uppehåll gång på gång. Samtidigt som jag vet att jag inget kan göra, förutom att sitta där på sjukhuset med dig.
Har sovit med dig två nätter på sjukhuset nu och försökt sova inne hos dig. Varenda halvtimme har man vaknat upp av att du låter konstigt och knappt får luft. Tårarna rinner, för långt där inne i mitt hjärta känner jag mig så otroligt hjälplös. Men oavsett hur detta går ska du veta farfar att jag älskar dig ♥
Jag minns speciellt en kväll när vi låg i ditt rum.
En enkel puss är för många ingenting. Men den var vidrig, känslig och jag kände mig hur smutsig som helst. Många blir glada för en puss, det blir jag med om det är av personen som betyder något. Men nu var det en person som gått alldeles för långt och verkligen vill förstöra för mig. Du har varit en jätte bra vän i många år nu. Men enda sedan ditt eget förhållande tog slut så hardu behandlad mig som en docka, utan känslor. Du tar förgivet, att det bara är att röra mig och göra allt det du känner för. Men jag är faktiskt en människa, jag har ett liv, jag har känslor och framför allt en egen vilja. Jag vill inte att andra ska såras pågrund av det du håller på med.
Jag vill inte behöva må dåligt inombords för att du gör alla förbjudna sakerna. Jag märker att du gillar mig, men det har gått för långt. Det har varit alldeles fel sätt att visa det på. Du har gått på människor som verkligen betyder något för mig och det är så otroligt fel. Du har tagit på mig på ett sätt man inte gör som vänner. För du har inte kunnat inse att vi är faktiskt bara vänner. Genom åren har vi umgåts riktigt mycket och jag har varit så otroligt glad att du alltid ställt upp på mig. Det är fel att lämna våran vänskap för lite, för nu har det gått alldeles för långt.
Jag minns speciellt en kväll när vi låg i ditt rum i olika sängar. När du utbrister exakt vad du tänker och känner. Dom orden gjorde så ont verkligen så ont. Så endast pågrund av att jag inte ville såra dig gick jag med på en massa dumma saker. Som idag gör så ont i hela mig. Jag kan aldrig slappna av när jag är med dig för jag vet aldrig när du ska röra mig nästa gång. Man ska verkligen inte behöva vara rädd för sina vänner, verkligen inte.
Men just nu är det rädsla, som för endast några minuter sen när jag sa till dig vad jag kände. Du vände dig mot mig och bad mig ta det lugnt. Varför ska jag ta det lugnt varje gång? Varför ska jag alltid, alltid, alltid råka illa ut och få ta all skiten. Varför ska alltid jag behöva bära på allt och må dåligt? När det finns flera andra här i världen som inte ens vet vad må dåligt är. Skulle inte dom kunna få testa på det någon gång. Men det är väl bara så jag har blivit ett offer, och det kommer folk säkert utnyttja i all framtid. Iallafall så som det känns nu.
Tack för att du finns älskling ♥
Från mitt hjärta till er: Daniel Lindvall, Simon Hettman, Emma Hoffmann och hela släkten. Tack för att ni finns, för just nu när det som jobbigast inom familjen har ni gett mig otroligt mycket stöd. Utan er hade jag aldrig klarat detta, så tack åter igen för att ni finns ♥
Ett speciellt tack till min älskling, som dagligen står ut med alla mina problem. Som dagligen får mig att le och att orka kämpa. Du är en mycket speciell person, du vågar vara dig själv. Jag älskar ditt leende, din personlighet, din röst men framför allt annat hela dig. Dina söta sms, dina söta ord och ditt skratt exakt allt är så underbart med dig. Jag älskar dig över allt annat, tack för att du finns älskling ♥ ♥
Helt ärligt jag känner hur kroppen snart faller ihop.
Hann knappt mer än skriva det innan jag fick ett samtal. Att den enda brodern jag har trott varit mitt helsyskon hela mitt liv typ inte är det. Att min mor ljugit för både mig och pappa hela livet. Hur mycket detta är sant det vet jag inte. Men en sak är säker min lillebror liknar inte alls min riktiga pappa. Dom har ingen kontakt med varandra i dagsläget. Jag bråkar ständigt med mamma, för att korta perioder komma överens med henne. Jag har en pappa som älskar mig över allt annat, som verkligen gör allt för mig. Men det gör så ont att hela tiden ha bråk inom familjen. Vem vet sanningen bakom familjen? Vem är det som döljer den där svarta hemligheten? Om nu inte han är min riktiga bror, vem är då hans pappa?
Jag skulle ju åka ifrån allt och inte tänka, men tydligen så ville vissa personer annat. Att man aldrig kan få lugn och ro. Helt ärligt jag känner hur kroppen snart faller ihop. Orken är totalt utpumpad. Det kommer sak på sak och jag känner mig bara negativ. Men något sätt måste man få ut och allt och mitt bästa sätt att få ut det ifrån är genom att skriva om det.
Egentligen hur många av alla er jag umgås med dagligen / ofta kan säga att ni inte tycker det är jobbigt när jag mår som jag gör. När jag pendlar upp och ner hela tiden, samtidigt som jag försöker hålla god min utåt. Jag vet att alla ni som jag umgås med dagligen ser på mig om jag mår dåligt, jag behöver inte ens säga något. Vilket är så otroligt jobbigt ibland för jag vill inte tunga ner er med alla mina problem. Men samtidigt känns det så otroligt skönt att jag vet att jag alltid har er som ställer upp oavsett vad.
Sjukhuset är över nu för denna gång, troligtvis blir det sjukhuset imorgon med. Jäkla anfall man kan få ibland, dom trodde att detta berodde på värmen och nyklippt gräs. För det var det testerna visade mest på. Men att min förkylning satt sig på lungorna känns ju verkligen toppen, eller inte. Jag fryser för minsta lilla och skakar som en gren när det blåser. Inte normalt med andra ord, hoppas dom kan hitta något som hjälper mot detta snabbt. Men som sagt nu skiter vi i det nu har jag fått viktigare saker på hjärnan. Vissa tycker säkert jag är töntig som tar det här så hårt. Men seriöst jag har levt med min bror så gott som hela mitt liv, och jag älskar han över allt annat. Sen får man veta att han troligtvis inte är min bror. Jag kan inte säga mer än att detta gör så sjukt ont långt inne i mitt hjärta.
En början till lunginflammation.
Mina bröder ni får mig alltid glad fastän vi träffas alldeles för sällan. Ett telefon samtal från någon av er kan göra hela ens dag. Jag har bara en helbror kvar i livet, men han betyder något så otroligt för mig fastän jag typ aldrig har någon kontakt med han. Sen har jag en halvbror som flyttat hemifrån, som hela tiden varit mitt stöd i livet. Visst vi har bråkat mycket men jag kan inte dölja det, jag älskar han över allt annat ändå. För hur mycket man än bråkar med sina syskon kommer dom alltid att finnas där för en och alltid vara en del av en själv.
Andra sidan, och just nu känns allt så mycket bättre. Jag får vara med dom jag älskar och kan verkligen leva ut och vara mig själv till fullo. Vilket sällan händer på hemma plan då man hela tiden ska anpassa sig till alla andra. Men dessa dagarna ska jag verkligen försöka släppa allt och tänka på att jag själv ska bli frisk i första hand.
Var nyligen på sjukhuset, och en början till lunginflammation sitter just nu på kroppen. Näsan och ögonen rinner som bara den. Jag känner mig täppt i näsan och svullen i hela halsen. Bästa ställningen just nu är sittandes, för då får jag i alla fall luft. Testade att ligga en stund innan men slutade med att jag blev helt blek och kall så han kom och skakade om mig. Men det slutade bra, jag har nu fått koksaltlösning till näsan. Har även fått i mig dubbla doser av mina astma medicin så att det ska underlätta andningen lite i alla fall.
Framåt kvällen blir det att grilla och umgås med alla här. Det kan inte bli fel just nu, hoppas bara att jag orkar vara uppe hela kvällen. Imorgon blir det att kanske bada lite men inget är bestämt ännu. Då jag har sår på kroppen som jag måste tänka på i första hand. Saltvatten och infekterade sår ska inte vara så bra ihop enligt läkarna.
Snacka nyligen med pappa och massa nya problem och komplikationer har uppkommit. Pappa kommer med största sannolikhet att spendera nästan hela sin semester på sjukhuset. Allt roligt vi hade planerat får kanske flyttas framåt till pappa mår lite bättre. Men nu är pappas hälsa viktigare än nöjen, absolut och allt jag vill är att vi ska få veta vad det är pappa lider av. Först snackade dom om gammalt fragment i kroppen, sen tumör och ja vi har många bud nu. Skulle bara vara så skönt att få ett slutligt beslut så att man kan jobba efter det och sen slappna av.
Ett litet samtal men ändå så många ord. Men det känns skönt nu i alla fall och det är ju huvudsaken. Är så glad att vi kunde prata om det, för som du själv vet vill jag verkligen inte förlora det vi har oss emellan. Tack, du vet vem du är ♥
Men du var upptagen och gjorde annat.
Djuren måste nog vara mina aboslut bästa vänner för dom dömer aldrig mig och finns där för mig oavsett vad. Nu kanske ni tycker jag låter konstig, men för alla er som har en bra relation till era djur så förstår ni nog. Man känner sig aldrig ensam när man har sina djur nära en.
Det är med en otroligt lättnad jag lämnar hemmet för farfar är hemma, han är dock långt ifrån bra. Men han klarar sig nu utan syrgas och dropp. Vilket är otroligt stora framsteg sen i måndags då han låg inför döden. Läkarnas ord där i måndags kväll gjorde så ont, dom var nästan helt säkra på att farfar inte skulle klara kvällen ens men det gjorde han som tur var. Min farfar är stark det är han verkligen och jag är så otroligt stolt över min farfar.
Åter till det med min kompis, allt känns förlorad. Han vet inte om han klarar av att inse det jag känner. Han sa rakt ut att mina ord gjort ett stort hål i hans hjärta. Men jag vet inte, för det sista jag vill är att såra någon. Men jag vet att jag har gjort rätt beslut, det skulle aldrig funka. Älskade vän, det kommer att bli bäst såhär jag lovar. Bara du kan förstå hur jag tänker, för vill verkligen inte förlora dig som vän. Men vi får snacka mer när jag kommer hem, det måste vi verkligen. För Linus Rehn Thomson vi har mycket minnen tillsammans och jag vill verkligen inte att dom ska sluta här.
Vill passa på att önska er alla där ute ett par toppen dagar nu. För det hoppas jag verkligen att jag får. För det behöver jag enligt många just nu. Jag har varit frånvarande länge nog nu och behöver tid för mig själv att kunna tänka igenom allt. Förhoppningsvis kommer jag hem och då starkare än någonsin. Tack till Elin, Emma G, Caroline, Ida, Jesper, Filip, Simon, Linus, Emma H, Sara och Marina för era underara ord som dagligen stärker mig och ger mig nytt hopp här i livet.
Några få ord fick jag höra dig innan jag ska fara, visst jag är glad. Men det känns konstigt för jag vill alltid höra din röst. Men du var upptagen och gjorde annat och jag förstår dig jag är verkligen inte rolig att prata med. Men vi får prata någon fler gång, det hoppas jag verkligen. För inte ens några minuter extra hade du tid med, det är sådena saker som skulle betyda sjukt mycket. För jag gör allt för dig när jag är med folk, men som sagt jag förstår dig. För jag är verkligen inte rolig att prata med.
Tills hans eget förhållande sprack.
Mycket går framåt, det gör det verkligen. Om jag säger annat så ljuger jag, och det hör inte till min stil. Farfars tillstånd är i dagsläget mer stabilt och bara det gör att man kan slappna av lite. Pappa jobbar på så gott han kan, samtidigt som man själv bara låter dagarna passera till ingen nytta alls. Eller visst jag lever ju och jag skrattar. Det gör jag verkligen, men vad har jag fått ut av dessa veckorna? Umgås med folk kan man göra nästan vad som helst det vet jag. Men det har man haft extra mycket tid för senaste dagarna.
Jag har umgåtts med en vän nästan dygnet runt, enda tills hans eget förhållande sprack. Då vände våran vänskap helt och nu mera vill han vara mer än vän. Det gör så otroligt ont, jag vet knappt själv vars jag har han i dagsläget. Konstiga läten som min pappa blev ett stort vittne för när man själv inte hörde. Alla konstiga sms, och alla ord som bara bubblar runt omkring en. Hur kunde våran långa vänskap vända så snabbt. Enligt dig vill du inget annat än börja bygga på ett förhållade och det sa du rakt ut till mig. Till och med öga mot öga och jag kände hur det kom en vindpust som tygde ner hela min kropp. Jag gick från fri till att bära på en stor svart sten i hjärtat. Samtidigt som du betyder så otroligt mycket för migoch speciellt våran vänskap oss emellan så är inte detta rätt. Jag vill inte mer och vet faktiskt inte hur man ska säga det på rätt sätt. För du känner mig och du vet att jag aldrig vill såra något, det vet du verkligen. Jag vill verkligen bara ditt bästa men ibland kanske det inte funkar.
Någon gång måste även jag vara ärlig, och sluta hålla allt inom mig. För tillslut om jag fortsätter hålla allt inom mig så kommer jag bli så tung och inte orka bära allt själv. Vilket kommer att leda till att om detta fortsätter att utveckla sig i samma takt som det gjort så kommer jag snart ligga. För jag vill verkligen verkligen verkligen verkligen inte förlora dig som vän. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du själv snart inser att det aldrig kommer funka mellan oss. Det jag känner för dig är endast vänskap, och det är verkligen det jag vill ha dig under. För du har varit en äkta vän för mig under dessa år när det varit som värst.
Du har sätt mig falla, men även sätt mig ta mig upp igen. Det är sånt som vänner gör. Dom finns där oavsett vad och det vill jag fortsätta göra för dig. Jag vill inte se dig falla pågrund av mig, utan jag vill se dig bli starkare av våran vänskap.
Imorgon blir det att fara ut och äta med pappa, och det är väldigt blandade känslor inför det. Jag behöver inte äta jag är fet nog. Hur ska jag klara av att äta inför alla andra där? Vi ska äta kina buffe på en fin resturang och jag vill verkligen inte göra pappa besviken. Så jag ska äta det ska jag göra, för hans skull. Lite för min egen för jag vill inte gå hungrig. Men det sista jag vill just nu är att svika pappa när han mår som han mår. Så imorgon tar jag ett kliv och äter inför många andra. Jag ska klara det för detta får verkligen inte gå fel.
Kontroll över mig själv igen.
Vissa människor runt omkring en önskar en bara smärta. Helt sjukt hur det kan vara så egentligen. Men jag vet att jag är värd mycket bättre än så. För jag har underbara vänner, någonlunda bra vård, en helt fantastisk familj och släkt. Människor som verkligen tar mig för den jag är, som skiter i om jag har ätstörningar eller är sjuk. Utan för dom får jag vara jag, och inte den där sjuka personen. Folk kan i dagsläget inte se på mig att jag har problem med ätstörningar, men inom mig är det så mycket tankar som snurrar runt och ibland kan jag riktigt känna hur hjärnan blir överhettat. Men jag vet att jag har något att kämpa för, jag vill ha ett så normalt liv som möjligt. Inte ett liv i en sjukhus säng och rinnande blod. Jag vill vara jag och inte den där andra personen som styr mig. Jag vill kunna dela min glädje men även min sorg med människor runt omkring mig som verkligen betyder något för mig. Inte personer som sviker mig eller behandlar mig illa.
Genom mitt liv har jag gått igenom så otroligt mycket och många gånger har jag bara velat ge upp helt. Men då har jag haft en underbar pappa och farmor som hela tiden sagt: Stanna upp! tänk vill du verkligen detta? Är det så här du vill leva ditt liv? Varenda gång har det funkat för stunden för jag vet att jag inte vill vara sjuk. Det är ju därför jag kämpat efter operationen och hela tiden går på alla sjukhusbesök. Det gör jag ju inte bara för att ha en anledning till att ge upp utan för att jag faktiskt vill något i livet. Alla vill vi olika saker, vissa av er vill ha en häst eller en cross men allt jag vill är att bli frisk. Jag vill kunna gå ut och gå och ha roligt med mina vänner och känna att jag duger, att jag orkar och att jag verkligen har ett mål med själva händelsen. Nu har jag otroligt fina vänner som alltid har ställt upp för mig i våt och torrt och alltid dragit upp mig när jag fallit och gjort allt till något bra istället.
Men det finns vissa människor där ute som verkligen vill se mig lida, som dagligen gör att jag faller flera steg neråt och inte orkar ta igen alla uppåt igen. Jag dränker mig själv i alla ord jag dagligen får höra, men även jobbiga saker som jag tvingas att se. För människor med styrka är detta ingenting men för oss som börjat på botten och försökt ta oss uppåt är detta en kamp. En daglig kamp där minsta lilla motvind känns som ett berg över en. Vissa av er tänker säkert nu vars vill hon komma, men det har jag inte svar på en. Alla orden bara snurrar.
När man känner sig svag går man med på dumma saker som man annars aldrig över hela sitt liv skulle gå med på. Efteråt känner man sig besviken, förnedrad och rent ut sagt äcklig. Man känner sig konstig, känns som att man inte känner sig själv. Men trots allt där innuti mig vet jag ju att normala jag finns. Men just nu är det bara alldeles för mycket runt omkring mig. Men jag kämpar och är så otroligt stolt över mig själv att jag denna gång inte gjort något över dumt. För visst har jag gjort dumma saker och tagit fel beslut genom mitt liv, men det gör vi nog alla någon gång. Det är inte bara jag som gör fel genom livet, utan alla gör nog något fel genom livet.
Dom senaste dagarna har jag verkligen tänkt på vad jag vill med mitt liv. I början var tankarna negativa och jag hade redan då bestämd mig för att jag inte skulle vilja uppleva mina tjugo årsdag, utan att jag helt säkert skulle ha tagit mitt liv innan dess. Men jag fortsatte mina tankar, och tillslut insåg jag att varför ska jag dö och lämna alla människor som faktiskt bryr sig om mig helt ensama. Varför ska jag vara så otroligt egoitisk mot dom, när dom inte har gjort mig något dumt. Vill jag verkligen se mina tårar rinna hela tiden för att sedan landa i en blodpöl blandat med ångest, skam, tvång och panik. När jag istället kan gå min egen väg och låta mitt normala jag styra mig själv.
Jag är långt i från perfekt det vet jag, men vad har jag gjort för fel i mitt liv? Vad har jag gjort för att just jag skulle bli så illa behandlad, att just jag skulle hamna där jag hamnade. Att jag hela tiden ska behöva gå runt och vara rädd och sällan kunna slappna av. Helt ärligt minns jag verkligen inte en enda natt där jag sovit bra detta året. Jag vaknar gång på gång pågrund av mardrömmar, gamla händelser och annat som förföljer mig. Många av er tänker nog nu, men gå vidare för fan då.
Men så enkelt är det inte, jag har fått hjälp genom åren och det är inget jag döljer. Jag fick hjälp av Barn och Ungdomspsykiatrin under hela sex års tid. Under dom åren vågade jag knappt gå utanför dörren själv, jag vågade knappt gå på toaletten för jag visste vad som kunde hända. Saker som är självklara för andra blev rena berget för mig att bestiga. Jag har under dessa åren haft en hel del förhållanden, där jag tydligt inte varit målet. Utan dom i slutändan behandlat mig som en boxningssäck, som för varje dag sjunkit lägre och lägre.
Men på senaste tid har jag försökt att göra allt för att ta kontroll över mig själv igen, jag har gjort saker som jag förr i tiden aldrig ens skulle våga tänka på. Jag har skrattat och haft roligt så pass mycket som jag aldrig trodde att jag var värd. Dom jag umgåts med har verkligen fått mig att känna mig speciell och att jag duger för den jag är. Trots detta är det något som fattas, jag känner mig inte fri. Verkligen inte långt ifrån, kan verkligen inte beskriva det med ord. Men måste försöka för det kan ju få mig själv att förstå vad som egentligen händer runt omkring mig. Samtidigt som jag verkligen behöver skriva av mig nu, känner jag blod och spy - smaken i munnen komma smygandes. Ett av mina alla stygn försvann alldeles nyss och tror att det ledde till en hel del blod. Jag orkar inte ens kolla upp det, för jag ligger och tänker på hur jag vill ha min framtid.
Farfar är sjuk, pappa är sjuk, mamma är sjuk, min bror är sjuk och jag hatar att se dom lida. För allt jag vill är att alla ska må bra. Jag vill inte förlora min farfar snart, jag vill ha han kvar bland oss på jorden många år till. Jag vill att proverna från pappas höft inte ska visa cancer, inte från mammas kropp heller. Jag vill att min bror ska orka börja skolan igen och inte bara stänga inne sig själv. För trots allt hur mycket jag än bråkar med dessa människor kommer dom ju alltid att ha en stor plats i mitt hjärta.
Det spelar ingen roll hur mycket den personen sett på, sårad mig eller låtit mig lida. För långt där inne i mitt hjärta så finns dom där ändå trots allt. Fastän jag vill det eller inte. Men en än gång vill jag tacka alla som dagligen ställer upp för mig. Alla ni som verkligen får mig att se det där lilla ljuset i livet trots allt.
För oavsett vad som händer, vad jag gör, vad jag än säger, hur jag än tänker så vill jag kunna vara jag och verkligen inte den där andra personen som sänker mig själv helt. Jag vet att jag är fet, äcklig, värdelös, störd och allt negativt men snälla låt mig vara mig själv. Snälla det är verkligen allt jag begär och det är väl inte för mycket hoppas jag. Nu är det dags att sluta skriva och försöka kolla upp vars allt blod kommer ifrån.