Att vissa människor inte kan förstå, att man inte vill ha kontakt med dom. Utan att man vill gå vidare, för att det kommer bli bäst så i längden. Att man inte orkar allt tjaffs och dagligen massa bråk. Att det enda man vill ha är lugn och ro. Iallafall jag vill att folk ska kunna acceptera min egna vilja och inte strida emot den. Kunna tåla att jag säger ifrån när jag inte vill eller orkar mer. Men det är uppenbart för mycket begärt, för hela tiden känns det som att folk kör över min egen vilja.

Mycket går framåt, det gör det verkligen. Om jag säger annat så ljuger jag, och det hör inte till min stil. Farfars tillstånd är i dagsläget mer stabilt och bara det gör att man kan slappna av lite. Pappa jobbar på så gott han kan, samtidigt som man själv bara låter dagarna passera till ingen nytta alls. Eller visst jag lever ju och jag skrattar. Det gör jag verkligen, men vad har jag fått ut av dessa veckorna? Umgås med folk kan man göra nästan vad som helst det vet jag. Men det har man haft extra mycket tid för senaste dagarna.

Jag har umgåtts med en vän nästan dygnet runt, enda tills hans eget förhållande sprack. Då vände våran vänskap helt och nu mera vill han vara mer än vän. Det gör så otroligt ont, jag vet knappt själv vars jag har han i dagsläget. Konstiga läten som min pappa blev ett stort vittne för när man själv inte hörde. Alla konstiga sms, och alla ord som bara bubblar runt omkring en. Hur kunde våran långa vänskap vända så snabbt. Enligt dig vill du inget annat än börja bygga på ett förhållade och det sa du rakt ut till mig. Till och med öga mot öga och jag kände hur det kom en vindpust som tygde ner hela min kropp. Jag gick från fri till att bära på en stor svart sten i hjärtat. Samtidigt som du betyder så otroligt mycket för migoch speciellt våran vänskap oss emellan så är inte detta rätt. Jag vill inte mer och vet faktiskt inte hur man ska säga det på rätt sätt. För du känner mig och du vet att jag aldrig vill såra något, det vet du verkligen. Jag vill verkligen bara ditt bästa men ibland kanske det inte funkar.

Någon gång måste även jag vara ärlig, och sluta hålla allt inom mig. För tillslut om jag fortsätter hålla allt inom mig så kommer jag bli så tung och inte orka bära allt själv. Vilket kommer att leda till att om detta fortsätter att utveckla sig i samma takt som det gjort så kommer jag snart ligga. För jag vill verkligen verkligen verkligen verkligen inte förlora dig som vän. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du själv snart inser att det aldrig kommer funka mellan oss. Det jag känner för dig är endast vänskap, och det är verkligen det jag vill ha dig under. För du har varit en äkta vän för mig under dessa år när det varit som värst.

Du har sätt mig falla, men även sätt mig ta mig upp igen. Det är sånt som vänner gör. Dom finns där oavsett vad och det vill jag fortsätta göra för dig. Jag vill inte se dig falla pågrund av mig, utan jag vill se dig bli starkare av våran vänskap.

Imorgon blir det att fara ut och äta med pappa, och det är väldigt blandade känslor inför det. Jag behöver inte äta jag är fet nog. Hur ska jag klara av att äta inför alla andra där? Vi ska äta kina buffe på en fin resturang och jag vill verkligen inte göra pappa besviken. Så jag ska äta det ska jag göra, för hans skull. Lite för min egen för jag vill inte gå hungrig. Men det sista jag vill just nu är att svika pappa när han mår som han mår. Så imorgon tar jag ett kliv och äter inför många andra. Jag ska klara det för detta får verkligen inte gå fel.