Helgen har varit underbar i sina tecken, men även jobbig på vissa fronter. Men efter upplevelsen med helikopter så känner jag mig en bit mer hel. Det var som en nytändning i livet, som fick mig att se att det finns även positiva saker att uppleva genom livet. Att livet inte alltid ska vara en kamp hur mycket det en känns så ofta. Att trots att livet kan bestå av mest motgångar vissa stunder i livet så finns det även en hel del positva saker som kan vara så nära som bakom hörnet.

Jag tänker på dig älskade dig, du som valde att ge upp ditt liv och lämna oss nära här på jorden. Men jag vet att du inte mådde bra, men samtidigt vet jag att vi hade kunnat lösa detta på ett mycket bättre sätt än såhär. Men älskade du kommer alltid att vara en stor del av mitt liv, och jag vet att just du finns alltid där bland oss fastän vi inte kan se eller känna dig. Tack för tiden du och jag fick tillsammans älskade syster ♥

Mina tankar dom senaste dagarna har även gått en hel del till min farfar. Samtidigt som jag saknar honom något så enormt så är jag så otroligt glad att han slipper lida nu. Att han har fått frid, jag kan inte säga äntligen frid. För det låter fel men min farfar har lidit i runt tre år som han bott på ett äldreboende. Där han inprincip levt ett liv på mediciner och trång luft. Det är inget värdig liv, missförstå mig inte fel nu. Hur mycket jag än vet att han slipper lida nu så saknar jag verkligen honom över allt annat.

Det är inte nyttigt att tänka så mycket som jag gjort dom senaste dagarna för det slutade med att jag glömde allt det viktigaste hemma. Har inte fått i mig medicin på flera dygn, vilket ledde till ett besök på sjukhuset idag. Med störtblödningar från flera ställen samtidigt och en mage som bara vill krampa i fosterställning var det helt enkelt outhärligt. Så efter en gynundersökning och lite provtagningar konstaterade dom att jag hade järnbrist, men att jag även ska tillbaka till sjukhuset under veckan för ny gynundersökning men då även med ett ultraljud. För att se om magen börjat blöda igen efter ett "drama" för några veckor sen. Ett drama som jag endast minns med hat, ilska och ångest.

Sen fick vi även ett jobbigt samtal från sjukhuset idag angående pappa men vi får hålla ihop och försöka vara starka tillsammans. Imorgon blir det att åka en tur ner till sjukhuset både med mig och min far. För det känns helt enkelt nödvändigt efter det samtalet. Dels för att vi båda behöver prata men även få lite klarhet om vad som kommer hända härnäst. Om man ens vågar börjar planera dagarna i förväg eller helt enkelt får avvakta och se vad som händer dag för dag framöver. För viktigast just nu är helt enkelt att inget ska sluta helt nu.