Varit med om i mitt tidigare liv.
Att få kontakt med människor utifrån som inte kan döma mig för det jag varit med om i mitt tidigare liv. Människor som bara ser det jag skriver och genom det kan bilda en uppfattning. Människor som inte kan se utåt hur jag mår, utan endast vet genom mina ord. För det är mina ord som är min sanning, för genom mina ord här på bloggen behöver jag inte ljuga. Utan jag kan vara ärlig och skriva som det är, utan att folk hoppas på mig.
Min blogg läses i dagsläget inte av några av mina vänner vad jag vet, för dom vet inte att det är jag som skriver detta. Många tror att detta är min "halvsysters" blogg men det är det inte. Men det är lätt att tro då jag ofta använder hennes bilder här på bloggen.
Som ett extra tillägg, du Johan Selstedt som läser min blogg och går på min syster för det kan gärna sluta. För det är bara så fett omoget som det finns inte ord för det. Det är inte meningen att hänga ut dig eller något nu, men snälla sluta hålla på med henne. Låt henne vara lycklig, du behöver inte gå på henne och säga att hennes kille är otrogen och att du har bevis för det. För det har du inte, för då hon frågade dig vars han bodde hade du inget svar. Då hon sa Bredaryd höll du med men det är så fel, för han bor inte där. Så snälla när ska du inse att du lever ett liv på lögner om du tror på det du själv säger.
Jag personligen skulle aldrig kunna gå och lägga mig med gott samvete om jag ljuger och försöker förstöra för andra. Detta är bara hur jag känner, för jag vet att min syster hon mår inte dåligt för att du håller på. För hon vet så mycket bättre än dig och det märks tydligt. Men det är tydligt att du måste stalka våra liv, eftersom du gång på gång skriver till henne om sakerna som jag skriver i min blogg. När hon innerst inne inte alls vill ha kontakt med dig. Finns inga mer ord för hur fel detta är av dig, men hoppas att du kan låta henne vara snart.
Maybe the last one!
Kanske blir det här mitt sista blogginlägg för all framtid, kanske inte. Just nu är det faktiskt för mycket som händer. Mycket inom familjen som egentligen kanske inte så bra att nämna just på internet. Men en sak är saker pappa kommer bli frisk, och det kanske redan inom en månad. För han ska få hjälp nu så han slipper lida och bara det gör att jag själv mår en hel del bättre inombords. För utan min pappa hade jag inte haft någonstans av bo idag. Utan han hade jag nog heller inte levt för det var han som tog emot mig när jag var som svagast.
Senaste veckan har också varit mycket jobbig. Efter dagarna i skåne kände jag mig halv. Allt blev fel och det är säkert mitt fel. Eller iallafall så känns det åtminstonde så. En händelse och jag har seriöst mått dåligt och varit rädd enda sen dess. Rädslan av att förlora den man älskar över allt annat, trots allt som hänt. Rädslan för vad som komma skall i livet men framför allt den där svaga känslan som gör att man inte vet vad man vill med livet. Alla orden, alla kramarna, alla pussarna och allt det vi gått igenom tillsammans känns ändå som en underbar tid. För utan dig hade jag inte varit den personen jag är idag. Vårat förhållande har gett mig så mycket här i livet, men nu på slutet har det bara gått nedför. Jag skulle aldrig kommit till dig, för det var efter det allt blev kaput. Ingen av oss mår bra efter det, fastän jag hade en trevlig vecka hos dig. En vecka där man kunde slappna av och fick mycket lugn och ro. Men samtidigt enda sen man kom hem har den där händelsen förföljt en i bakhuvudet hela tiden, vilket gjort att man gång på gång tvekat på sig själv hur man ska hantera denna händelse. Vad som hände är inget jag vill gå ut med på bloggen, dom som bör veta dom veta.
Efter några dagar blev allt jobbigt mellan oss och vi bestämde väl kort att och gott att båda behövde tid att tänka. Jag tog det fel som om han inte ville ha kontakt med mig mer och det blev diskussioner kring det. Sen efter det har det la varit till och från i flera dagar. Ett flertal av hans vänner har skrivit på msn att dom hört att jag och han aldrig varit tillsammans och att han sagt andra saker till dom än till mig. Vilket med gjort sjukt ont, men eftersom vi bestämt oss för att skita i alla andra gjorde jag ingen större sak av detta. Mina vänner har smsat till andra personer utan att tänka sig för att det varit gruppchat på min mobil så att han fått alla dessa smsen. Vilket skapat en hel del problem det med vilket inte gjort det hela lättare precis.
Att just allt detta skulle hända med honom när det är som mest med pappas sjukdom är egentligen endast otur. För det blir som mer, mer och ännu mer när bägare redan är översvämmad.
Trots detta har jag ändå gått i skolan tre dagar första skolveckan, och det känns för en gång skull roligt i skolan. Alla nya kurser känns faktiskt spännande och jag kan för en gång skull säga att jag ser framåt emot denna terminen i skolan. Vi har fått en hel del nya lärare, visa verkar bättre än andra. Men så är det ju altid man kan aldrig varit nöjd med allt.
Har även varit en sväng på High Charparal dom senaste dagarna, där jag införskaffade mig en massa ramar till alla bilderna jag har satt upp på vägen med häftstift. Vi åt även en mycket mumsig lunch buffé i baren där. Senare ikväll blir det kanske att börja spika upp alla tavlorna, men framför allt att tänka igenom allt som hänt så långt tillbaka som den senaste månaden. Men det kommer att lösas detta det vet jag, även fast jag inte kan skriva ut ens en femtedel av allt som hänt här på bloggen så ska ni ändå veta att det är ni läsare som även ni gett mig mycket genom livet. Men era dagligen söta och stöttade kommentarer.
Som slutet på detta inlägg vill jag passa på att tacka min älskade pappa, farmor, släkt, vänner och alla ni andra som har ställt upp för ert underbara stöd. Även ett stort tack till älskade Cajsa som ni finner HÄR för ditt underbara stöd inatt.
För oavsett vad är alla människor värda lika mycket.
Mina tankar denna kväll går till folk som lever i fattigdomen. Att många av oss här i Sverige skickar pengar till utlandet när det finns barn och familjer i huvudtaget i vårt eget land som knappt själva har råd med mat och boende. Jag menar inget illa mot att hjälpa andra länder med när det klart och tydligt står i många artiklar att många i Sverige knappt har mat för dagen. Att en liten pojke som Axel ska behöva leva på mindre mat , när alla ska få leva under samma omständigheter. Livet är verkligen sjukt orättvisst ibland, jag vet att Axel mamma verkligen gör allt för honom. Men samtidigt så sitter jag här och tänker på just mig själv. Jag tillagar mat för att sedan slänga mycket, jag köper det jag vill ha och innerst inne tänker man inte ofta på hur andra har det. Men efter denna texten har det fått mig att tänka om. Jag kommer nog definitivt att börja laga mat som jag äter upp och inte slänger i framtiden och definitivt att sluta slösa på saker som man inte ens behöver. För att istället kunna hjälpa dom som har det mindre bra, för oavsett vad är alla människor värda lika mycket.
För att läsa mer om lilla "Axel" klicka här: http://vk.se/Article.jsp?article=464937&category=381 .
Fastän vi inte kan se eller känna dig.
Helgen har varit underbar i sina tecken, men även jobbig på vissa fronter. Men efter upplevelsen med helikopter så känner jag mig en bit mer hel. Det var som en nytändning i livet, som fick mig att se att det finns även positiva saker att uppleva genom livet. Att livet inte alltid ska vara en kamp hur mycket det en känns så ofta. Att trots att livet kan bestå av mest motgångar vissa stunder i livet så finns det även en hel del positva saker som kan vara så nära som bakom hörnet.
Jag tänker på dig älskade dig, du som valde att ge upp ditt liv och lämna oss nära här på jorden. Men jag vet att du inte mådde bra, men samtidigt vet jag att vi hade kunnat lösa detta på ett mycket bättre sätt än såhär. Men älskade du kommer alltid att vara en stor del av mitt liv, och jag vet att just du finns alltid där bland oss fastän vi inte kan se eller känna dig. Tack för tiden du och jag fick tillsammans älskade syster ♥
Mina tankar dom senaste dagarna har även gått en hel del till min farfar. Samtidigt som jag saknar honom något så enormt så är jag så otroligt glad att han slipper lida nu. Att han har fått frid, jag kan inte säga äntligen frid. För det låter fel men min farfar har lidit i runt tre år som han bott på ett äldreboende. Där han inprincip levt ett liv på mediciner och trång luft. Det är inget värdig liv, missförstå mig inte fel nu. Hur mycket jag än vet att han slipper lida nu så saknar jag verkligen honom över allt annat.
Det är inte nyttigt att tänka så mycket som jag gjort dom senaste dagarna för det slutade med att jag glömde allt det viktigaste hemma. Har inte fått i mig medicin på flera dygn, vilket ledde till ett besök på sjukhuset idag. Med störtblödningar från flera ställen samtidigt och en mage som bara vill krampa i fosterställning var det helt enkelt outhärligt. Så efter en gynundersökning och lite provtagningar konstaterade dom att jag hade järnbrist, men att jag även ska tillbaka till sjukhuset under veckan för ny gynundersökning men då även med ett ultraljud. För att se om magen börjat blöda igen efter ett "drama" för några veckor sen. Ett drama som jag endast minns med hat, ilska och ångest.
Sen fick vi även ett jobbigt samtal från sjukhuset idag angående pappa men vi får hålla ihop och försöka vara starka tillsammans. Imorgon blir det att åka en tur ner till sjukhuset både med mig och min far. För det känns helt enkelt nödvändigt efter det samtalet. Dels för att vi båda behöver prata men även få lite klarhet om vad som kommer hända härnäst. Om man ens vågar börjar planera dagarna i förväg eller helt enkelt får avvakta och se vad som händer dag för dag framöver. För viktigast just nu är helt enkelt att inget ska sluta helt nu.
Jag minns speciellt en kväll när vi låg i ditt rum.
En enkel puss är för många ingenting. Men den var vidrig, känslig och jag kände mig hur smutsig som helst. Många blir glada för en puss, det blir jag med om det är av personen som betyder något. Men nu var det en person som gått alldeles för långt och verkligen vill förstöra för mig. Du har varit en jätte bra vän i många år nu. Men enda sedan ditt eget förhållande tog slut så hardu behandlad mig som en docka, utan känslor. Du tar förgivet, att det bara är att röra mig och göra allt det du känner för. Men jag är faktiskt en människa, jag har ett liv, jag har känslor och framför allt en egen vilja. Jag vill inte att andra ska såras pågrund av det du håller på med.
Jag vill inte behöva må dåligt inombords för att du gör alla förbjudna sakerna. Jag märker att du gillar mig, men det har gått för långt. Det har varit alldeles fel sätt att visa det på. Du har gått på människor som verkligen betyder något för mig och det är så otroligt fel. Du har tagit på mig på ett sätt man inte gör som vänner. För du har inte kunnat inse att vi är faktiskt bara vänner. Genom åren har vi umgåts riktigt mycket och jag har varit så otroligt glad att du alltid ställt upp på mig. Det är fel att lämna våran vänskap för lite, för nu har det gått alldeles för långt.
Jag minns speciellt en kväll när vi låg i ditt rum i olika sängar. När du utbrister exakt vad du tänker och känner. Dom orden gjorde så ont verkligen så ont. Så endast pågrund av att jag inte ville såra dig gick jag med på en massa dumma saker. Som idag gör så ont i hela mig. Jag kan aldrig slappna av när jag är med dig för jag vet aldrig när du ska röra mig nästa gång. Man ska verkligen inte behöva vara rädd för sina vänner, verkligen inte.
Men just nu är det rädsla, som för endast några minuter sen när jag sa till dig vad jag kände. Du vände dig mot mig och bad mig ta det lugnt. Varför ska jag ta det lugnt varje gång? Varför ska jag alltid, alltid, alltid råka illa ut och få ta all skiten. Varför ska alltid jag behöva bära på allt och må dåligt? När det finns flera andra här i världen som inte ens vet vad må dåligt är. Skulle inte dom kunna få testa på det någon gång. Men det är väl bara så jag har blivit ett offer, och det kommer folk säkert utnyttja i all framtid. Iallafall så som det känns nu.
Kontroll över mig själv igen.
Vissa människor runt omkring en önskar en bara smärta. Helt sjukt hur det kan vara så egentligen. Men jag vet att jag är värd mycket bättre än så. För jag har underbara vänner, någonlunda bra vård, en helt fantastisk familj och släkt. Människor som verkligen tar mig för den jag är, som skiter i om jag har ätstörningar eller är sjuk. Utan för dom får jag vara jag, och inte den där sjuka personen. Folk kan i dagsläget inte se på mig att jag har problem med ätstörningar, men inom mig är det så mycket tankar som snurrar runt och ibland kan jag riktigt känna hur hjärnan blir överhettat. Men jag vet att jag har något att kämpa för, jag vill ha ett så normalt liv som möjligt. Inte ett liv i en sjukhus säng och rinnande blod. Jag vill vara jag och inte den där andra personen som styr mig. Jag vill kunna dela min glädje men även min sorg med människor runt omkring mig som verkligen betyder något för mig. Inte personer som sviker mig eller behandlar mig illa.
Genom mitt liv har jag gått igenom så otroligt mycket och många gånger har jag bara velat ge upp helt. Men då har jag haft en underbar pappa och farmor som hela tiden sagt: Stanna upp! tänk vill du verkligen detta? Är det så här du vill leva ditt liv? Varenda gång har det funkat för stunden för jag vet att jag inte vill vara sjuk. Det är ju därför jag kämpat efter operationen och hela tiden går på alla sjukhusbesök. Det gör jag ju inte bara för att ha en anledning till att ge upp utan för att jag faktiskt vill något i livet. Alla vill vi olika saker, vissa av er vill ha en häst eller en cross men allt jag vill är att bli frisk. Jag vill kunna gå ut och gå och ha roligt med mina vänner och känna att jag duger, att jag orkar och att jag verkligen har ett mål med själva händelsen. Nu har jag otroligt fina vänner som alltid har ställt upp för mig i våt och torrt och alltid dragit upp mig när jag fallit och gjort allt till något bra istället.
Men det finns vissa människor där ute som verkligen vill se mig lida, som dagligen gör att jag faller flera steg neråt och inte orkar ta igen alla uppåt igen. Jag dränker mig själv i alla ord jag dagligen får höra, men även jobbiga saker som jag tvingas att se. För människor med styrka är detta ingenting men för oss som börjat på botten och försökt ta oss uppåt är detta en kamp. En daglig kamp där minsta lilla motvind känns som ett berg över en. Vissa av er tänker säkert nu vars vill hon komma, men det har jag inte svar på en. Alla orden bara snurrar.
När man känner sig svag går man med på dumma saker som man annars aldrig över hela sitt liv skulle gå med på. Efteråt känner man sig besviken, förnedrad och rent ut sagt äcklig. Man känner sig konstig, känns som att man inte känner sig själv. Men trots allt där innuti mig vet jag ju att normala jag finns. Men just nu är det bara alldeles för mycket runt omkring mig. Men jag kämpar och är så otroligt stolt över mig själv att jag denna gång inte gjort något över dumt. För visst har jag gjort dumma saker och tagit fel beslut genom mitt liv, men det gör vi nog alla någon gång. Det är inte bara jag som gör fel genom livet, utan alla gör nog något fel genom livet.
Dom senaste dagarna har jag verkligen tänkt på vad jag vill med mitt liv. I början var tankarna negativa och jag hade redan då bestämd mig för att jag inte skulle vilja uppleva mina tjugo årsdag, utan att jag helt säkert skulle ha tagit mitt liv innan dess. Men jag fortsatte mina tankar, och tillslut insåg jag att varför ska jag dö och lämna alla människor som faktiskt bryr sig om mig helt ensama. Varför ska jag vara så otroligt egoitisk mot dom, när dom inte har gjort mig något dumt. Vill jag verkligen se mina tårar rinna hela tiden för att sedan landa i en blodpöl blandat med ångest, skam, tvång och panik. När jag istället kan gå min egen väg och låta mitt normala jag styra mig själv.
Jag är långt i från perfekt det vet jag, men vad har jag gjort för fel i mitt liv? Vad har jag gjort för att just jag skulle bli så illa behandlad, att just jag skulle hamna där jag hamnade. Att jag hela tiden ska behöva gå runt och vara rädd och sällan kunna slappna av. Helt ärligt minns jag verkligen inte en enda natt där jag sovit bra detta året. Jag vaknar gång på gång pågrund av mardrömmar, gamla händelser och annat som förföljer mig. Många av er tänker nog nu, men gå vidare för fan då.
Men så enkelt är det inte, jag har fått hjälp genom åren och det är inget jag döljer. Jag fick hjälp av Barn och Ungdomspsykiatrin under hela sex års tid. Under dom åren vågade jag knappt gå utanför dörren själv, jag vågade knappt gå på toaletten för jag visste vad som kunde hända. Saker som är självklara för andra blev rena berget för mig att bestiga. Jag har under dessa åren haft en hel del förhållanden, där jag tydligt inte varit målet. Utan dom i slutändan behandlat mig som en boxningssäck, som för varje dag sjunkit lägre och lägre.
Men på senaste tid har jag försökt att göra allt för att ta kontroll över mig själv igen, jag har gjort saker som jag förr i tiden aldrig ens skulle våga tänka på. Jag har skrattat och haft roligt så pass mycket som jag aldrig trodde att jag var värd. Dom jag umgåts med har verkligen fått mig att känna mig speciell och att jag duger för den jag är. Trots detta är det något som fattas, jag känner mig inte fri. Verkligen inte långt ifrån, kan verkligen inte beskriva det med ord. Men måste försöka för det kan ju få mig själv att förstå vad som egentligen händer runt omkring mig. Samtidigt som jag verkligen behöver skriva av mig nu, känner jag blod och spy - smaken i munnen komma smygandes. Ett av mina alla stygn försvann alldeles nyss och tror att det ledde till en hel del blod. Jag orkar inte ens kolla upp det, för jag ligger och tänker på hur jag vill ha min framtid.
Farfar är sjuk, pappa är sjuk, mamma är sjuk, min bror är sjuk och jag hatar att se dom lida. För allt jag vill är att alla ska må bra. Jag vill inte förlora min farfar snart, jag vill ha han kvar bland oss på jorden många år till. Jag vill att proverna från pappas höft inte ska visa cancer, inte från mammas kropp heller. Jag vill att min bror ska orka börja skolan igen och inte bara stänga inne sig själv. För trots allt hur mycket jag än bråkar med dessa människor kommer dom ju alltid att ha en stor plats i mitt hjärta.
Det spelar ingen roll hur mycket den personen sett på, sårad mig eller låtit mig lida. För långt där inne i mitt hjärta så finns dom där ändå trots allt. Fastän jag vill det eller inte. Men en än gång vill jag tacka alla som dagligen ställer upp för mig. Alla ni som verkligen får mig att se det där lilla ljuset i livet trots allt.
För oavsett vad som händer, vad jag gör, vad jag än säger, hur jag än tänker så vill jag kunna vara jag och verkligen inte den där andra personen som sänker mig själv helt. Jag vet att jag är fet, äcklig, värdelös, störd och allt negativt men snälla låt mig vara mig själv. Snälla det är verkligen allt jag begär och det är väl inte för mycket hoppas jag. Nu är det dags att sluta skriva och försöka kolla upp vars allt blod kommer ifrån.
